Faller fritt

Ni får nöja er med ännu en bild från Spanien, de är det ända som finns på datorn då mitt minneskort är på vift hos en kund eller hos goding till gammal lärare till mig. Så detta får duga när jag är uppe och kvällslurar. 
 
Klockan är 01:12 i skrivande stund, och jag har försökt sussa sött alldeles förlänge. Det är för mycket som lever loppan i mitt huvud och jag ville inte sträcka mig till penna och papper idag. Utan idag, blottar jag mig här. Jag ville bli mer personlig and this is the way to go. Jag skriver lite för fort och kollar inte igenom vad jag skrivit efteråt så är det flummigt eller felstavat, I'm sorry. 
 
Jag vet inte om ni någonsin uppleft känslan, känlan när man ligger i sängen och man uppfattar som att hur man än vänder och vrider på sig blir det inte skönt. Man kommer aldrig till ro. Men det känns egentligen inte som det är något fel i ens kroppsposition utan det känns som att allt inuti en, det ligger fel. Det är det som inte ligger rätt. Det ligger och vrider och kommer inte till rätta. Så, känner jag mig just nu. Jag vet inte vad det är eller vad det beror på, men det känns lite som ett tryck mot bröstet och en ständig stress. Jag hittar inte vad som får mig att slappna av. Jag har legat i stort sätt i en säng hela dagen förutom när jag förflyttade mig hem. Samma sak med gårdagen, men då låg jag faktiskt en hel dag i sängen. Kollat film, ätit gott, sovit, duschat alldeles för länge, lyssnat på lugn musik med tända ljus och ändå finner jag ingen ro i själen. Även när jag så kallat ska vara avslappnad, som när jag sover, slappnar jag aldrig helt av. Jag vaknar upp med det eller utav det, en enorm åtvriden själ. Som  om någon satt ett hårt band om den och den försöker ta sig loss. 
 
Alla tankar flyger till höger och vänster. Ni vet sånt där vanligt tonårsbekymmer. Duger jag? Som jag är? Blir betygen bra? Vad tycker de om mig? Jag vill säga att jag är en så pass stark människa att det där klarar jag av. Jag klarar av att säga till mig själv att jag duger, precis som jag själv är och vem bryr sig om de där betygen i slutändan? Missta mig inte, självklart ska man alltid sköta skolan för att göra det man vill här i livet. Jag menar mer vem bryr sig runt omkring mig om jag får ett E eller ett A. Känner jag att jag orkar prestera högre, då gör jag det. Men att hela världen blir inte bättre för att jag få det där A:et. Jag klarar av att säga till mig själv att jag inte ska bry mig om vad andra tycker. Men jag har alltid en ständ oro, som jag inte kan sätta ord på vad den kommer ifrån. Jag får lite hintar av mitt undermedvetna ibland, men det försvinner lika fort som det kom. 
 
Jag tror att det är min rädsla som finns hos mig, som ständigt påminner mig om vad jag kan förlora. Jag är livrädd att förlora något jag sätter så mycket värde i. Jag är mer än livrädd för att förlora vänner, familj, pojkvän.. Jag fick precis reda på en ganska personlig grej som nog rubbade ganska mycket mer än vad jag trodde. Den vilda tjejen som jag framstår att vara, som jag är behöver en fast punkt lite då och då. Något som visar att jag har något att falla tillbaka på. Det har jag alltid haft, men nu visade det sig att det inte var hela sanningen. Och där förlorade jag en liten del av en trygghet jag trodde att jag hade. Jag vet att det förändrar egentligen ingenting i den kärlek vi har hos varandra, tillsammans. Men bara sådär, ur tomma intet var jag inte hel längre. Det finns en del av mig där ute som jag inte fått möta än. Jag undrar vad den delen gör just nu.. Och det skrämmer mig. Bara tanken på det skrämmer mig mer än något annat just nu. 
 
Jag känner mig som en fågelunge som inte fått lämna boet än. Där det är väldigt varmt, skönt och tryggt. Mina vingar käns inte färdiga än, och fredagen den 13nde släpps jag ut här ifrån för att testflyga mina vingar, ut i världen utan att någosin ha flugit innan. Jag tar studenten. Jag trodde aldrig den dagen skulle komma såhär fort. Jag menar, igår satt jag i det där nyrenoverade klassrummet på den såkallade gamla delen av Svaleboskolan med gamla och nya ansikten där min fröken satt och ropade upp våra namn. Jag var nio år tror jag, jag såg de som gick i nian utanför fönstret gå utanför skolans område och jag önskade att det där vore jag. Fyfan vad häftigt det hade varit. Jag gick alltås i trean. Förstod inte vilken trygghet jag hade. Hur underbart livet var och allt man brydde sig om var att bli äldre. När du egentligen inte hade några bekymmer i världen. Jag ser den tryggheten i mina små kusiners ögon när dem ser mig, men de vill, precis som jag ville, bara bli stor. De ser på mig och säger att de vill bli som mig och när de blir lika gamla som mig ska de göra precis så som jag gör. Om de bara visste, men det är en viss trygghet för mig, att se på dem och se denna trygghet som glänser i deras ögon. Så sköra och så omedvetna om vad som väntar dem. Och jag önskar att de skulle få leva så förevigt. 
 
Jag vill falla fritt. Det står skrivet i mig. Jag vill leva rövare, jag vill se världen, jag vill sätta mina fötter på okända platser och ta in precis allt. På mitt sätt. Men det skrämmer mig, och jag vet inte ens varför. Varför skulle en 18 jordsnurr gammal tjej som jag behöva vara orolig? Jag har ju hela världen liggandes vid mina fötter och de säger till mig att livet har bara börjat. Men varför känns livet så äckligt kort? Jag vill hinna göra allt och lite där till. 
 
Om ni ens tog er tiden att läsa, förlåt om jag tråkar ut er med långa ointressanta texter. Men detta är min bloggis och orkar du inteläsa kan du bara kolla in bilderna ju. Nu ska jag se om mitt intre är lite lugnare och mina monster inombords kan sova en liten stund så jag kan vara pigg imorgon. Skola och min första arbetsdag sen i somras. Galet, fyfan vad bra. Vilket äckligt språk jag använder, usch, tvi och blä. Godnatt med er.
Allmänt, Ord | |
Upp