19 år & slutkörd

 
Det känns som att nästa verje gång jag bloggar börjar varje inlägg med en ursäkt om varför jag varit frånvarande. & det kommer detta också göra. För denna gången har det varit mycket. Jag har äntligen passerat en jobbig tid i mitt liv & det mesta ser ut att bli ljusare nu. Jag är gladare nu. 
 
Det största & jobbigaste ut av allt är att min bonusmorfar, nä min morfar gick bort den 26 oktober. Han har kämpat länge nu mot sin lungcancer, eller lunsäckscancer. Han fick beskedet i Augusti att det fanns inte mer dom kunde göra för honom. Han flyttade på fredagen in på Hospis i oktober, på söndagen somnade han in lungt & stilla. Precis som alla förtjänar att göra, precis som han förtjande. Som alla nära & kära vill att man ska. Jag hade precis varit hos en kollega & druckit kaffe, följt henne till bussen & jag hinner precis cykla några meter innan mamma ringer. & när jag svarat så dras det en iskall känsla genom hela kroppen på mig, jag förstod direkt innan jag hörde gråtet i luren. Han hade precis tagit sitt sista andetag med några av sina nära & kära omkring sig. Min pappa körde in mig direkt, där jag sen sa hejdå tillsammans med min mormor, moster, mamma & morbror. Även hans riktiga barn & barnbarn var där. Han va så fin, något av det värsta & bästa jag gjort. Jag är så glad för att jag haft den glädje att ha två stycken morfar, inte bara en, utan två. 
 
Sen i mitten på juli har jag jobbat mellan 85-90%. I Augusti bestämde jag mig för att ta tag i körkortet & det har varit en tuff tid att jobba så mycket & plugga samtidigt. Då att köra bil är ingenting som kommit naturligt för mig, det har kostat mig mycket tid & pengar. Men den 28 oktober, två dagar efter min morfars bortgång klarade jag min uppkörning. Han visste om att jag klarat uppkörningen & när vi satt i hans rum jag & mamma & pratade med honom en sista gång så berättade jag när jag skulle köra upp. & på något sätt kändes det som han var med mig den dagen visslandes i mitt huvud. 
 
Min älskade pojkvän ska med högsta sannolikhet (allt är inte färdigt än) flytta till Spanien i ett halvår. Det är så mycket splittrade känslor. Jag vill att han åker, jag hade blivit arg om han inte gjort det pågrund utav mig. Man lever bara en gång & man ska ta alla chanser vi får här i livet. Men det gör också så frukstansvärt ont, vi har aldrig varit ifrån varandra mer än en vecka sen vi blev tillsammans & nu blir det en flygresa på 4 timmar han flyttar ifrån mig. Men samtaidigt är jag så glad för hans skull, & min egen då jag får chansen att åka till Spanien regelbundet. Det kommer bli en prövning jag hoppas, & vill tro att vi kommer klara av. Så för ett tag sen bokade vi ett plan till Portugal i en vecka för att spendera tid tillsammans. Vi kom hem i Lördags & jag känner mig som en helt ny människa. & vad underbart det varit att spendera tid med honom... 
 
& det har varit mycket mer, men det är dom största orsakerna till varför jag inte funnit tiden till något egentligen. Har jag inte jobbat, har jag pluggat, & har jag inte pluggat har jag träffat Sebastian. & mitt i allt har det hänt mycket som gjort att jag stängt in mig själv. För i ärlighetens tecken har jag inte mått bra.
 
Men nu är jag hemma, utvilad & är redo för nya tag. För detta ska bli bättre. Det kommer jag lova er. 
Allmänt, Ord | | Kommentera |

Pepp

 
Blondinbella.se
 
Åh, jag vet inte. Jag har bara kollat på den här videon ett antal gånger för jag blev så himla lycklig. Man ska våga visa vem man är. För mig har alltid finnar varit något jobbigt. Har haft mycket från och till och har alltis skämts för jag inte haft den där perfekta hyn. Men belv så sporrad av det här, om Blondinbella som är väl ändå någon som kan defineras som en person som har lyckats kan skita i detta. Då kan jag väl också det? Detta var precis vad jag behövde, då jag senast igår satt hemma och granskade mig i speeln som alla andra kvällar och bara "fan, varför just jag? jag vill bara gå med en plastpåsa på huvudet." Men icke. Jag visar gärna upp min hy, för det är såhär jag ser ut. Håller ni inte med mig?
Allmänt, Guldklimpar, Ord | | Kommentera |

Long live life

Notting Hill, UK
 
Här gick jag förbi varje morgon. Hemma från London och jag kan säga er, det var aaaaaamazing! Så nu kan ni vara lite glada över att jag kommer sluta tjata om det. Men åh, jag lever fortfarande på den brittiska accenten och den maten. Tempot som sveptes över hela London och de röda bussarna som körde förbi. Jag är kär i en stad. Det är du London. jag vill strömma in alla bilder här men det får bli en annan dag, har precis föröskt ta tag i lite skolarbete efter att ha jobbat sen klockan två idag. Sökt lite jobb och kllat på lite volontärresor. Ååh, tror jag skulle kunna drömma för hela Kinas befolkning, gånger två. Ooch jag älskar det. 
 
Livet har känts ganska stressigt och (ganska mega mycket) ångest över allt och inget. Jag tar studenten om exakt 58 dagar och istället för att bli produktiv dör lite av den drivande människan i mig och jag bestämmer mig för att göra ingenting istället. Känner ni igen er? Jag har tapat lusten för att skriva upp mig för jobb och tappat kontakten med många som egentligen får mig att må bra. Men fick ett litet uppvaknande och det är däx att peppa och sluta deppa. Det här ska vara den bästa tiden i mitt liv, så jag ska göra den till det. 
 
Tillåt aldrig någon att säga att du inte duger, du är bäst, för att du är du. 
XOXO (tjejen som precis börjat kolla på Gossip Girl)
 
Upp