19 år & slutkörd
Det känns som att nästa verje gång jag bloggar börjar varje inlägg med en ursäkt om varför jag varit frånvarande. & det kommer detta också göra. För denna gången har det varit mycket. Jag har äntligen passerat en jobbig tid i mitt liv & det mesta ser ut att bli ljusare nu. Jag är gladare nu.
Det största & jobbigaste ut av allt är att min bonusmorfar, nä min morfar gick bort den 26 oktober. Han har kämpat länge nu mot sin lungcancer, eller lunsäckscancer. Han fick beskedet i Augusti att det fanns inte mer dom kunde göra för honom. Han flyttade på fredagen in på Hospis i oktober, på söndagen somnade han in lungt & stilla. Precis som alla förtjänar att göra, precis som han förtjande. Som alla nära & kära vill att man ska. Jag hade precis varit hos en kollega & druckit kaffe, följt henne till bussen & jag hinner precis cykla några meter innan mamma ringer. & när jag svarat så dras det en iskall känsla genom hela kroppen på mig, jag förstod direkt innan jag hörde gråtet i luren. Han hade precis tagit sitt sista andetag med några av sina nära & kära omkring sig. Min pappa körde in mig direkt, där jag sen sa hejdå tillsammans med min mormor, moster, mamma & morbror. Även hans riktiga barn & barnbarn var där. Han va så fin, något av det värsta & bästa jag gjort. Jag är så glad för att jag haft den glädje att ha två stycken morfar, inte bara en, utan två.
Sen i mitten på juli har jag jobbat mellan 85-90%. I Augusti bestämde jag mig för att ta tag i körkortet & det har varit en tuff tid att jobba så mycket & plugga samtidigt. Då att köra bil är ingenting som kommit naturligt för mig, det har kostat mig mycket tid & pengar. Men den 28 oktober, två dagar efter min morfars bortgång klarade jag min uppkörning. Han visste om att jag klarat uppkörningen & när vi satt i hans rum jag & mamma & pratade med honom en sista gång så berättade jag när jag skulle köra upp. & på något sätt kändes det som han var med mig den dagen visslandes i mitt huvud.
Min älskade pojkvän ska med högsta sannolikhet (allt är inte färdigt än) flytta till Spanien i ett halvår. Det är så mycket splittrade känslor. Jag vill att han åker, jag hade blivit arg om han inte gjort det pågrund utav mig. Man lever bara en gång & man ska ta alla chanser vi får här i livet. Men det gör också så frukstansvärt ont, vi har aldrig varit ifrån varandra mer än en vecka sen vi blev tillsammans & nu blir det en flygresa på 4 timmar han flyttar ifrån mig. Men samtaidigt är jag så glad för hans skull, & min egen då jag får chansen att åka till Spanien regelbundet. Det kommer bli en prövning jag hoppas, & vill tro att vi kommer klara av. Så för ett tag sen bokade vi ett plan till Portugal i en vecka för att spendera tid tillsammans. Vi kom hem i Lördags & jag känner mig som en helt ny människa. & vad underbart det varit att spendera tid med honom...
& det har varit mycket mer, men det är dom största orsakerna till varför jag inte funnit tiden till något egentligen. Har jag inte jobbat, har jag pluggat, & har jag inte pluggat har jag träffat Sebastian. & mitt i allt har det hänt mycket som gjort att jag stängt in mig själv. För i ärlighetens tecken har jag inte mått bra.
Men nu är jag hemma, utvilad & är redo för nya tag. För detta ska bli bättre. Det kommer jag lova er.