Jag vill känna att jag lever

Lagoa, Portugal
 
Det är galet att det är lite mer än två veckor sen jag satt på planet hem från Portugal. Så himla bra, hela den resan värmer mig i helga kroppen bara jag tänker på det. Han & jag. Jag träffade honom för lite mer än ett dygn sedan. Men det känns som en hel evighet. Jag tror det är för jag vart han befinner sig, hur långt han är ifrån mig & att det dröjer 45 dagar innan jag får krama honom igen. & där efter vet jag inte när jag får göra det. Detta är en stor grej för oss båda, något jag hoppas ska stärka oss. Men gud vad det gör ont.Jag har legat de senaste nättarne brevid honom. Tittat på honom, rädd för att somna för det känns som om allt är sista gången. Det är sista gången jag studerar hans korta skäggstubb längst hakan, hans väl synliga nyckelben, hans gropar som finns vid axeln precis lagom att lägga kinden i, hans ärrvävnad från hans två tattueringar han har på hans vänsterarm.. Jag vet att det inte är sista gången. Jag vill bara minnas det klart i mitt huvbud. Hur han känns. Men samtidigt så underbart glad för hans skull. Han ska få åka ut & se en annan del av världen & känna på hur livet känns. Klart jag unnar honom det.
 
Jag är stolt över dig älskling, jag har sagt det för men jag säger det igen, allt för att du ska förstå att jag även vill detta. Hur mycket jag än gråter & surar. Jag är glad för din skull. För den stora förändringen jag sett i dig på så kort tid. Du är värd allt som väntar ska du veta. 
 
Jag själv ska ut på en del äventyr. 8 januari ska jag ner & se en del av Spanien jag inte sett förr & träffa Sebastian. Den 29 januari sätter jag mig på ett plan tillsammans med min älskade bästavän för ett av mina livs största upplevelser. I år är det 4 år sen jag var i Thailand sist & jag kan knappt vänta på att få vara där igen. 38 dagar. På kort tid ska jag lära mig allt vad blanda drinkar heter. Så jag sen kan jobba precis var jag vill. Jag sa när jag tog studenten att jag skulle ut & ta världen med stormsteg & det är precis vad jag planerar nu. Det får bära eller brista. Men just nu känns det verkligen att man lever. På gott & ont. 
Allmänt | | Kommentera

Lovelight

 
Sitter & redigerar bilderna som är från bröllopsfotograferingen jag hade i oktober. Gud så mycket fint. Har nästan bestämt mig för att ha ett oktober-bröllop. Vill även slänga mig in i alla Portugal bilderna men jag har lovat leverans till helgen så de får ligga åt sidan tills jag blir färdig. Sen blir det ett dunder inlägg med bilder här, även från bröllopet. ♥
Allmänt | | Kommentera

19 år & slutkörd

 
Det känns som att nästa verje gång jag bloggar börjar varje inlägg med en ursäkt om varför jag varit frånvarande. & det kommer detta också göra. För denna gången har det varit mycket. Jag har äntligen passerat en jobbig tid i mitt liv & det mesta ser ut att bli ljusare nu. Jag är gladare nu. 
 
Det största & jobbigaste ut av allt är att min bonusmorfar, nä min morfar gick bort den 26 oktober. Han har kämpat länge nu mot sin lungcancer, eller lunsäckscancer. Han fick beskedet i Augusti att det fanns inte mer dom kunde göra för honom. Han flyttade på fredagen in på Hospis i oktober, på söndagen somnade han in lungt & stilla. Precis som alla förtjänar att göra, precis som han förtjande. Som alla nära & kära vill att man ska. Jag hade precis varit hos en kollega & druckit kaffe, följt henne till bussen & jag hinner precis cykla några meter innan mamma ringer. & när jag svarat så dras det en iskall känsla genom hela kroppen på mig, jag förstod direkt innan jag hörde gråtet i luren. Han hade precis tagit sitt sista andetag med några av sina nära & kära omkring sig. Min pappa körde in mig direkt, där jag sen sa hejdå tillsammans med min mormor, moster, mamma & morbror. Även hans riktiga barn & barnbarn var där. Han va så fin, något av det värsta & bästa jag gjort. Jag är så glad för att jag haft den glädje att ha två stycken morfar, inte bara en, utan två. 
 
Sen i mitten på juli har jag jobbat mellan 85-90%. I Augusti bestämde jag mig för att ta tag i körkortet & det har varit en tuff tid att jobba så mycket & plugga samtidigt. Då att köra bil är ingenting som kommit naturligt för mig, det har kostat mig mycket tid & pengar. Men den 28 oktober, två dagar efter min morfars bortgång klarade jag min uppkörning. Han visste om att jag klarat uppkörningen & när vi satt i hans rum jag & mamma & pratade med honom en sista gång så berättade jag när jag skulle köra upp. & på något sätt kändes det som han var med mig den dagen visslandes i mitt huvud. 
 
Min älskade pojkvän ska med högsta sannolikhet (allt är inte färdigt än) flytta till Spanien i ett halvår. Det är så mycket splittrade känslor. Jag vill att han åker, jag hade blivit arg om han inte gjort det pågrund utav mig. Man lever bara en gång & man ska ta alla chanser vi får här i livet. Men det gör också så frukstansvärt ont, vi har aldrig varit ifrån varandra mer än en vecka sen vi blev tillsammans & nu blir det en flygresa på 4 timmar han flyttar ifrån mig. Men samtaidigt är jag så glad för hans skull, & min egen då jag får chansen att åka till Spanien regelbundet. Det kommer bli en prövning jag hoppas, & vill tro att vi kommer klara av. Så för ett tag sen bokade vi ett plan till Portugal i en vecka för att spendera tid tillsammans. Vi kom hem i Lördags & jag känner mig som en helt ny människa. & vad underbart det varit att spendera tid med honom... 
 
& det har varit mycket mer, men det är dom största orsakerna till varför jag inte funnit tiden till något egentligen. Har jag inte jobbat, har jag pluggat, & har jag inte pluggat har jag träffat Sebastian. & mitt i allt har det hänt mycket som gjort att jag stängt in mig själv. För i ärlighetens tecken har jag inte mått bra.
 
Men nu är jag hemma, utvilad & är redo för nya tag. För detta ska bli bättre. Det kommer jag lova er. 
Upp