living through the lens

Denna tjejen hade verkligen ingen aning om vad som väntade henne. Hon anade inte hur många käppar i hjulet man kunde få, hur mycket grymma ord som kan komma ur folks munnar & att de värsta orden kommer från de man älskar mest. Det där med att älska villkorslöst är som taget ur en film. Det är främmande för mig. Jag är inte ens 18 år än, men jag känner mig som en gammal, gammal bok som användts flera gånger. Livet är en trorligt fin gåva, som jag alltid sett fram emot. Men nu börjar jag se genom sprickorna, se flisorna & hacken som finns utanpå detta ytliga skal. Jag känner inte igen världen längre. Eller har den varit såhär hela tiden bara att mina ögon har varit för sköra för att kunna se det? Jag var alltså lyckligt ovetande. Jag levde verkligen efter hakuna matata, det fanns en dag imorgon.

 

Varje dag är en möjlighet till en bra dag. Det är vad man gör det till. Men jag har så svårt att finna den där glöden igen. Glädjen som kändes som en slags bris mot huden, allt jag rörde vid kändes annorlunda. Det fanns värme & kärlek i allt. Nu finns det inget annat än aska & kyla. Jag ser inget annat. Jag ser igenom det jag inte kunde se förut. Nu hade det kännts ganska bra att vara lyckligt ovetande. Men det är lätt att se i backspegeln & se vad man gjorde. Se alla rätt & fel, kristallklart. Men nu ser jag dem mycket tydligare. Svart på vitt. Är det detta vad de kallar att bli vuxen? I så fall hoppas jag att Peter Pan snart står på mitt fönsterbräde & ber mig följa med till landet ingenstans. Långt bort. Jag vet att jag inte ens är 18 år, men jag ser redan allt som en gammal tavla. Jag ska väl vara full av glädje? Strunta i karma & leva villkorslöst med en oändlig bunke fantasi. Var tog den flickan vägen? Hon som älskade livet mer än något annat. Det är det här som ska vara höjdpunkten i mitt liv. Men jag står på bottens top.