7/n
Tre gamla från kära Prag, vet att ni säkert sett dem tidigare. Men de gör mig fortfarande varm i hjärtat!
Jag har sån där resefeber, inte sån där resefeber som ni kanske tänker på utan mer en längtan efter att få resa någonstans. Längre bort, en okänd plats och för mig okänd mark. Sverige i all ära, men att sätta sig på ett plan mot en annan destination är nog bland det bästa jag vet. Och det här förfärliga november rusket gör mig alldeles virrig. Studentsjukan har jag med, kan inte ens bortom min vildaste fantasi förstå att jag om exakt 218 dagar (men klarre måste man hålla räkningen!!!) tills lilla linnsan tar studenten. Jag minns när jag drömde om det här när jag var typ 12 år, och nu sitter man här, läxstress upp till knäna, prestationsångest upp till midjan och längtan upp över huvudet! Så bra, men så sorgligt på samma vis. Fast sen kommer ångesten av att det var 62 dagar sen jag var i spanien och känner att jag vill bara packa min väska och åka. Kanske sätta mig på en främmande båt, eller?
Nä, man får nog landa på jorden och komma tillbaka till verkligheten. Min verklighet är att jag har världens finaste vänner, världens knasigaste men mest braiga familj, ett A på ett naturkunskapsprov för den tröge, min mosters köttfärsås till kvällsmat (som är nog något av de godaste i hela vida världen, italien, släng er i väggen!) och en stycke arbetsintervju imorgon. Ja, ni hörde mig rätt. Jag hopppas (med tre p) verkligen att jag får börja jobba, saknar det så det skriker i benen på mig (någonstans mellan läxstressen och prestationsångesten). Och nu ska jag sluta göra paranteser och stryka min blus (jag? blus? ja för en arbetsintervju kan jag det och nu slutar jag med paranteser), skriva ut mitt cv, skriva långa listor och lägga mig. ADIOS AMIGOS