Jag vill känna att jag lever
Lagoa, Portugal
Det är galet att det är lite mer än två veckor sen jag satt på planet hem från Portugal. Så himla bra, hela den resan värmer mig i helga kroppen bara jag tänker på det. Han & jag. Jag träffade honom för lite mer än ett dygn sedan. Men det känns som en hel evighet. Jag tror det är för jag vart han befinner sig, hur långt han är ifrån mig & att det dröjer 45 dagar innan jag får krama honom igen. & där efter vet jag inte när jag får göra det. Detta är en stor grej för oss båda, något jag hoppas ska stärka oss. Men gud vad det gör ont.Jag har legat de senaste nättarne brevid honom. Tittat på honom, rädd för att somna för det känns som om allt är sista gången. Det är sista gången jag studerar hans korta skäggstubb längst hakan, hans väl synliga nyckelben, hans gropar som finns vid axeln precis lagom att lägga kinden i, hans ärrvävnad från hans två tattueringar han har på hans vänsterarm.. Jag vet att det inte är sista gången. Jag vill bara minnas det klart i mitt huvbud. Hur han känns. Men samtidigt så underbart glad för hans skull. Han ska få åka ut & se en annan del av världen & känna på hur livet känns. Klart jag unnar honom det.
Jag är stolt över dig älskling, jag har sagt det för men jag säger det igen, allt för att du ska förstå att jag även vill detta. Hur mycket jag än gråter & surar. Jag är glad för din skull. För den stora förändringen jag sett i dig på så kort tid. Du är värd allt som väntar ska du veta.
Jag själv ska ut på en del äventyr. 8 januari ska jag ner & se en del av Spanien jag inte sett förr & träffa Sebastian. Den 29 januari sätter jag mig på ett plan tillsammans med min älskade bästavän för ett av mina livs största upplevelser. I år är det 4 år sen jag var i Thailand sist & jag kan knappt vänta på att få vara där igen. 38 dagar. På kort tid ska jag lära mig allt vad blanda drinkar heter. Så jag sen kan jobba precis var jag vill. Jag sa när jag tog studenten att jag skulle ut & ta världen med stormsteg & det är precis vad jag planerar nu. Det får bära eller brista. Men just nu känns det verkligen att man lever. På gott & ont.